tarzansmamma

Ni som kanner mig vet att allt jag gor gors med 100% passion, karlek och kansla. Inget lamnas at slumpen, da kan det lika garna va! Sa nu nar jag delar med mig av det coolaste jag har varit med om, att foda barn, sa sparas det inte pa nagra detaljer. Att fa skriva ar bland det basta jag vet och jag ar otroligt glad att jag har min blogg och er lasare att dela med mig av guldklimparna i mitt liv. Det har tagit mig 2,5 manader att fa tummarna loss och jag hoppas ni alla far en underbar lasning:  

Den dagen, den 20:e april, när du bestämde dig för att börja ditt liv här på jorden, förändrade hela mitt liv. Jag trodde inte att det var möjligt att känna en så omedelbar kärlek till den lilla varelse som jag helt plötsligt höll i min famn. När jag höll din lilla kropp i mina händer, som nyss låg i min mage under mitt hjärta och växte, rämnade allt och tårarna flödade. Hjärtat mitt värkte av kärlek till dig min lilla Delilah. Jag blev förälskad i dig, dina små fötter, händer, ditt söta lilla ansikte. Du tittade rakt in i min själ med dina otroligt blå, pigga, små ögon. Ditt första skrik kom med besked och med det fylldes hela rummet av din närvaro. Du var här och livet i dig flödade med varje andetag du nu tog med egna lungor och helt på egen hand. Du fick ligga vid mitt bröst och du jag var det ända som just då existerade. Du låg där så nöjd och lugn. Äntligen fick jag se dig, ett ansikte på det lilla livet som gömde sig där inne i min mage så länge. Du liknande din bror och att du som din honom skulle vara så söt visste jag, men att du skulle vara så vacker gjorde mig mållös. Jag kunde inte annat än att bara beskåda dig och suga upp varje sekund med dig i mitt liv. Min underbara mamma Susanne och finaste syster Jenny fick äran att dela den magiska upplevelsen med mig den dagen då du valde att titta ut. Vi pratar om den dagen som den finaste upplevelsen vi fått tillsammans.
Dagarna rullar på och det blir måndag och tisdag. Jag är trött, fysiskt trött denna dag. Att jaga efter en snart 2 årig vild liten pojke och nu befinna mig i vecka 38 börjar ta ut sin rätt. Natten till tisdagen den 19:e april, kravlar jag mig upp ur sängen för ett sedvanligt besök till vattenklosetten. Känner lillans huvud precis på bäckenet och får vanka tillbaka till sängen. Klockan är ca 04:00 och just som jag ska lägga mig till rätta känner jag att jag får något vått i trosorna. Jag ryser till och får gå tillbaka till toaletten för att undersöka situationen. Under senare delen av min graviditet har det varit ganska normalt med lite urinläckage, särskilt vid en kraftansträngning, så jag tycker att det verkar gaska normalt även denna gång. Jag återgår till sängen och ligger där och grubblar en stund. Var det så att mitt vatten har börjat gå?
Tankarna far runt i min hjärna. Det är svårt att somna om men jag tror nog att jag slumrade till någon timme innan lille Tarzan som ligger i sängen bredvid slår upp sina blå. Vardagen med fart och fläkt drar i gång och mina tankar om stundande förlossning glöms bort för en stund. Jag är otroligt trött denna dag. Tröttare än jag var denna dag har jag inte varit under hela denna tid. Min energi är verkligen körd i botten. Jag är arg, vrång och bitter. Jag längtar efter att få vila och väntar ivrigt in Noahs tupplur. Jag är nära till tårar hela denna dag. Jag har inte längtat mer efter min man än jag gjorde denna dag. Jag vill träffa min dotter och är mer än redo att föda. Under dagen minns jag att jag fortsätter läcka lite vatten, lite stötvis. Så småningom börjar jag förstå att det kanske är fostervatten. När Noah äntligen vill sova, var det jag som tog kuddar och filt och stoppade om mig själv på verandan. Solen skiner men vindarna är ganska kraftiga och kalla. På en minut sover jag som en stock. Jag tragglar mitt mantra som jag upprepat i min skalle sen beskedet om att vi väntade smått; Lillan var välkommen att komma ut när som helst, men gärna någon vecka innan beräknad födelse. Jag sover hårt där ute i trädgården och nu så här i efterhand förstår jag att det var den kraftladdning kroppen behövde inför det maraton den förberedda sig på. Känslan är en lätt menssmärta från livmodern, också nästan som en darrning eller ilning. Jag tror fortfarande att det kunde dröja länge innan lillan skulle komma till världen. Men snart kommer vi få träffas. Klockan 18:00 börjar vi förbereda oss på att gå på 89 års kalas, då Lasses mamma Britta idag fyller år. Jag står och stryker Noahs skjorta och just då knäpper det till och det rinner flera decilitrar vatten längs med bena. Jag stelnar till och inser: Vattnet har gått! Jag fortsätter att stryka av chocken men går efter några minuter upp på övervåningen och sätter in en binda. Jag darrar och får ropa på mamma som kommer och lugnar ner mig. Jag gråter av lycka, nervositet och glädje över insikten att jag snart ska få träffa mitt barn.

Vi packar in familjen i bilen och beger oss av på kalas. Jag ringer till förlossningen som ber mig komma in på kontroll. Det finns en risk för navelsträngsprolaps om vattnet gått och barnets huvud inte är fixerat. Jag ringer till Bart som blir otroligt glad av den nyheten han just fått. Jag tror kanske att det kommer att dröja länge innan värkarna kommer igång och ber Bart att inte ha för höga förhoppningar. Men min kloka man inser att han snart ska få träffa sin efterlängtade dotter och börjar därför resan över Atlanten och hem till mig och Noah. Snart ska vi återigen förenas som familj och tillsammans välkomna vår Delilah som vi så länge längtat efter. Jag får byta binda då vattnet fortsätter sippra. Alla vet om vad som är på gång och vi alla är lite smått hispiga där vi sitter och babblar och äter smörgåstårta. Jag är lite smånervös och har ingen vidare aptit. Nu så småningom börjar jag få sammandragningar och känner hur livmodern börjar jobba. Än så länge är det inte smärtsamt utan bara stenhårda sammandragningar som livmodern nu börjar visa mig. Noah charmar alla och lär sig ropa hurra, hurra, hurra efter att vi alla sjungit för Britta. Många ljuvliga skratt fyller rummet och vi har ett par underbara timmar tillsammans denna kväll. Alla är otroligt förväntansfulla.

Nu börjar jag känna mig redo att bege mig till förlossningen och vid 21:30 så börjar vi bege oss hemåt. Jag springer in och hämtar min förlossningsväska, journal och diverse prylar jag kommer på att packa ner. Margit får ta hand om lille Noah som blir ledsen då han förstår att mamma ska lämna honom. Vi kör till BB. Nu börjar jag få lite småvärkar, först en och sedan 15 minuter senare kommer nästa. Än så länge så spänner det bara till och påminner om starkare menssmärtor och de är inte särskilt långvariga. Jenny släpper av mig och mamma utanför lasarettet och åker hem till Viken, då jag kanske tror att jag får bli hemskickad igen. Hon lovar att köpa med sig något gott att dricka och choklad då hon kommer tillbaka igen. Mamma och jag tar hissen upp på andra våningen och vi är lite nervösa där vi går och småpratar. Klockan 22:00 befinner vi oss på förlossningen. Vi möts av en barnmorska som tar en titt på mitt körkort och vill även titta på min journal. Hon ber oss sitta ner i ett rum där det finns ett flertal andra mammor och deras respektive. Jag kommer ihåg att jag sett fullmånen dagen innan och förstår då att det är därför det nu finns så många andra mammor som är på g att föda sina barn. Jag ler lite för mig själv och inser att fullmånen kanske haft ett finger med i leken även för mig.

Jag blir efter en stund tilldelad ett rum där jag får byta om till en ursnygg sjukhusklänning. Jag blir uppmanad att promenera runt på avdelningen för att försöka få igång kraftigare värkar. Mamma följer med mig. Värkarna fortsätter komma på och börjar lite smått ge mera besked. Jag får nu medvetet börja andas mig igenom smärtan jag känner. Jag sluter ögonen och börjar gå in i mig själv lite mer för varje gång smärtan kommer. Mamma påminner mig om att andas lugnt. Hon gör mig lugn med sin närvaro. Barnmorskan kommer och ber mig återigen gå till mitt rum. Hon kopplar upp mig på en CTG och ber mig visa bindan med vatten för att säkerställa vattenavgång. Inte helt säkert är det ännu. Men vi är enade om att jag nu har svårt att gå igenom mina värkar utan att grimasera ordentligt. Hon säger att det är bäst att stanna då jag nu verkar ha kommit igång i aktiv förlossning. Så fort jag ligger där uppkopplad med sladdar och dosor på min mage kommer värkarna uppradade framför oss. Nu är det fem minuter mellan värkarna och jag börjar få det ganska svårt vid varje värk. Jag ringer till min man och tårarna rinner ner för mina kinder. Han är på flygplatsen och jag berättar att han kommer bli pappa. Jag får pausa då jag får en värk. Jenny kommer och har med sig vad hon lovade. Mellan värkarna är jag helt med och helt smärtfri. Jag pudrar till och med näsan då jag ju snart ska vara med pa en massa foton.

Jag blir vid 01:00 undersökt av min barnmorska och är 3 cm öppen. Snart ringer jag på klockan och vill ha hjälp med smärtlindring. En underbar människa med finsk brytning kommer in på mitt rum och instruerar mig att använda lustgasen. Tårarna kommer nu vid mina värkar men jag känner mig bra smärtlindrad med gasen som gör mig lite snurrig. Smärtan är fortfarande intensiv men trubbas av med hjälp av lustgasen. Jag skriker i masken, vrålar och har svårt att hålla allt det onda inom mig. En barnmorskestudent finns där vid min sida. Hon är otroligt rar och ser till att vi har det bra, lillan och jag. Jag fortsätter med lustgasen och kämpar mig igenom värkarna som börjar tätna och blir om möjligt mer smärtsamma. Vi har det skoj åt några av mina kommentarer hög på lustgasen. Jag undrar om mamma och Jenny hör att jag låter som en man och alla brister ut i fullkomlig och otrolig glädje. Det är befriande att skratta och jag minns att vi har det väldigt trevligt och mysigt mellan mina värkar. Jag blir klockan 03:00 undersökt på nytt och tror att det måste ha öppnat sig rejält med tanke på mina smärtsamma värkar. Men döm till min förvåning när de meddelar mig att jag fortfarande är 3 cm, om möjligt 4 cm öppen. Jag ber personalen ringa på narkosläkaren för nu är jag redo för min epidural. Jag får in ett gångbord och blir uppmanad att gå omkring på rummet och om möjligt gå och kissa. De kopplar nål och dropp och klockan 04:00 sitter EDA:n på plats.
Himmelriket på jorden. Aldrig har jag känt mig så befriad och nästan hög på känslan att vara smärtfri. Från att nästan tuppa av av smärtan och känna hur det fullkomligt svartnar framför ögonen, till att bli totalt smärtfri är som att befinna sig i himmelen. Jag får nästan känslan av ett rus, en underbar känsla som var mer än välkommen. Jag blir varm i kroppen och nästan lite luddig i sinnet. Ett totalt lugn infinner sig i rummet och vi alla tre somnar genast in för en timmas lugn och befrielse. Jag är helt utmattad och har aldrig sovit så gott jag gjorde de där sista timmarna innan lillan kom ut. Nu kan jag bara njuta av vetskapen om att jag snart kommer få se min fina lilla flicka. Smärtorna är som bortblåsta men jag ser på CTG:n att de fortsätter komma med ca 2 minuters intervall. Jag gottar mig i tanken på att jag slipper känna de. Även då personalen fortsätter komma in och titta till oss, klämma på magen och ta blodtrycket då och då, störs jag inte det minsta av det utan njuter av att bara ligga där och slumra mig bort.
Klockan 06:00 börjar jag känna, långt nere i magen att värkarna kommer tillbaka lite smått. Det biter till några värkar senare och jag ber mamma ringa på personalen. Jag känner ett ökat tryck neråt, nästan som en känsla av att behöva bajsa och de undersöker mig: 8 cm, fullt utplånad och huvudet rejält långt nere i bäckenet. Jag börjar så småningom krysta lite och får återigen börja puffa lite lustgas. Det är dags för personalskifte och en undersköterska står kvar här hos mig under tiden. Jag ligger och småkrystar lite. Jag vill ställa mig på knä men får vänta på att personalen kommer in och tar över. Snart kommer det nya gänget barnmorskor in och presenterar sig. Återigen får jag en alldeles underbar student och vid undersökning är jag fullt öppen och huvudet står allra längst ner.

Nu får jag äntligen ställa mig på knä och klockan är runt 07:00. Jag kramar hårt i lustgasmasken och känner hur jag nästan vill gå sönder av smärta. Jag får en kraft som jag inte visste jag kunde få fram. Jag krystar någon gång och ett otroligt lugn befinner sig bland hos alla. Jag väntar på nästan urladdning och alla väntar på att min kropp återigen ska börja jobba. Det dröjer några minuter och jag bara hänger med. Känner lugnet i personalen och det känns bra att de bara låter mig göra precis det jag själv vill göra. Moder jord visar vägen och jag följer med i hennes uppmaningar. Jag skriker dovt i lustgasmasken och tårarna forsar ner för mina kinder när nästa krystvärk river tag. Mamma viskar ståendes bredvid mig att kämpa på för snart har jag min fina Delilah i min famn. Snart står lillans huvud precis längst ner och tränger ut genom slidan. Jag skriker att jag tror att jag kommer gå sönder totalt. Det bränner och svider och känns som om någon står med en svetslåga precis i öppningen. Snart kommer huvudet ut och jag trycker lite till och resten av kroppen följer bara med. Som en hal liten fisk glider du lilla barn ut och jag tittar ner för att få skåda dig du underbara lilla varelse. Jag bara håller i dig där du ligger på sängen. Jag står på knä framför dig. Jag tar upp dig i mina armar och känner hur varm du är. Du fylls av liv när du tar dina första andetag framför mig. Du börjar skrika och mina tårar hamnar på din lilla kropp. Det fullkomligt forsar tårar ur mig när jag står där och håller dig i mina händer. Jag ropar av glädje och skriker: MINI, du är ju en MINI. Blir lite chokad att se hur liten du är. Blir glad att se dig röd och rosig och att du är en fulländad vacker liten varelse. Jag minns bara den totala lyckan och att tiden tycks stå still. Klockan är 07:16 den 20:e april och du är nu här min underbara dotter. Jag får lägga mig på rygg i sängen. Du suger direkt från bröstet och jag är totalt utmattad. Mamma får klippa navelsträngen. Jag får krysta lite för att försöka få ut moderkakan och de trycker samtidigt på magen. Satan vad ont det gör. Snart kommer efterbörden ut och jag blöder lite grann. Jag blir undersökt och förbereder mig på att få höra att jag måste sys. Men barnmorskan säger: Det syns ju inte ens att du nyss fött barn! Wow, vilken lättnad det var att höra. Jag är hel efter och du är frisk och ligger nu hos mig.


Du Delilah får en spruta med K-vitamin och blir omlindad av en varm filt och nu vi blir lämnade att i ensamhet få beskåda det lilla mirakel som just anlänt. Vi är lyckliga. Jag ringer till Bart och lämnar ett meddelande. Jag är lättad och inte alls ledsen att Bart ej hunnit hit. Jag fick ju uppleva denna händelse tillsammans med kvinnorna i mitt liv, min mor och syster. Efter att jag fått duscha av mig, en varm härlig och kanske tidernas skönaste dusch, kommer barnmorskan Birgitta in och väger och mäter min lilla tös. 3055 gram och 46 cm lång så visst är du liten mitt lilla barn. Du får din första blöja på dig och dina första kläder kommer på. Alla kläder jag tagit med är för stora för dig men jag lyckas ändå kunna välja något som passar ganska bra. Jag och mamma sitter och snackar om vad vi nyss gått igenom medan vi mumsar på goda frallor, kaffe och cider. Du lilla barn ammar vid mitt bröst. Jag är mamma igen och känslan är enorm. Gud så underbart det är att ha dig här Delilah. Det är som om du alltid legat i min famn, det känns som om jag känner dig och du mig. Vi passar för varandra. Välkommen hit min älskade lilla skatt. Du är enormt efterlängtad. Särskilt av en viss storebror som sitter hemma och väntar!