tarzansmamma

Denna lat spelar de hela tiden pa den lokala radiostationen. Sa jakla skon om ni fragar mig.

En tanke som slog mig idag pa Napili beach ar att pa stranden ar vi alla lika. Bredvid mig sitter din syster, kusin, en gammal morfar, en rik chef pa nagot flott foretag, en ensam uteliggare, barn i alla aldrar, en kvinna i sina basta dagar, en finnig tonaring, en man som sett battre dagar. Stranden delar vi med alla, den tillhor ingen men samtidigt ar vi alla samlade just har fran alla varldens delar med olika historier och erfarenheteri bagaget. Vara vagar mots har pa Hawaii och tillsamans skapar vi minnen och historia. Pa stranden ar vi alla lika. Vi har pa oss vara fodelsedagsdrakter och just nu i denna sekund ar vi klasslosa. Det syns ju inte pa skinnet om man ar rik eller fattig sa darfor behandlar vi varandra utan villkor och fordomar. Man kan bara i stillhet sitta och begrunda och fundera pa vad just var och en av oss gor har.
Jag vet i alla fall vad jag gor har: Hanger pa beachen. Med barnen ar det sa enkelt och den mest perfekta sysselsattningen har borta. Vi vaknar tidigt och hoppar in i bilen. Bestammer vart vi ska aka gor vi pa vagen. Vi tar det som det kommer helt enkelt. Bade Bart och jag har samma installning, lite mer chilled back an medelsvensson. Alskar det har alltsa, att man aldrig riktigt vet vart man hamnar. Kor en bit, kollar in laget och sen bara dyker in vid nan skon viadukt eller strandkant. Idag blev det ons nordvastligaste udde, dar snorklingen var parfekt. Till och med jag vagade mig ut idag. Men det allra haftigaste jag varit med om hande idag. Var ute en bit fran standen medans Bart var uppe med kiddsen. Lag och plaskade och horde varenda andetag jag tog i snorkeln. Sa jakla skont att bara folja vagorna och kika efter liv dar nere i det bla. Men i alla fall helt plotsligt star folk fran stranden och andra snorklare runt omkring mig och pekade precis pa mig och ropade en massa gladjerop. Jag bara tankte: Fort soom fan upp ur vattnet Josse, natt stort jakla monster ligger och plaskar har nan stans. Val uppe pa stranden sag aven jag vad som lockade allas blickar. En stor havsskoldpadda lag dar ute precis dar jag nyss lag. Jag tog pa mig min utrusting igen och vagade mig lite narmare. Aven jag fick mig en narbild av denna underbara varelse. Sa stor och fridfull lag han dar ute och plaskade och jag var bara ett replangds avstand ifran den. Sa glad jag blev att just jag fick se denna lilla van som ville komma och halsa pa oss borta pa Napali Bay idag. Han stack upp huvudet nagra ganger ocksa. Detta ska i alla fall jag bara med mig sa lange jag lever. Annars at vi annanas, sjalvklart lokalt producerad och bara sa svalkande god att man nastan far rysningar i hela kroppen. Att nagot sa litet kan gora an sa glad, men det ar liksom minnen som kommer tillbaka. Brukade ligga pa stranden med syrran och Bart for ca 8 ar sedan och mumsa pa samma godsaker. Efter nagra timmar drog vi oss tillbaka for en 30 minuters bilakning hem till varat hotell. Sjalvklart nystadat och nya handdukar. Noah och jag doppade oss i poolen medans Bart och Lillan tvattade av sig all sand. Nu sitter vi har och myser ps rummet en stund. Lillan sover, Noaf ritar och ser pa film medans Bart och jag dricker kaffe och planerar kvallen mys. Blir att inhandla lite fint och kaka natt gott. Nu ska jag bara dricka upp min Kona kaffe och sen ska sminket pa for en romantiskt dejt med min man och mina fina ungar i Kiehi. Kanner mig sa dar lagom solbrand, ni vet nar man kanner att man borjar fa farg efter timmar ute i solen. Jag alskar den dar kanslan. Njut dagen mina vanner sa njuter jag kvallen och natten.
 
 


Bilder tagna fran kustramsan upp till Napili. Lagom skona vagor och pa en del stallen lag dar en massa long-borad surfare och invantade naste vag. Sa jakla najs detta ar ska ni veta!