tarzansmamma

En liten kula borjar minsann trada fram och fina mamma-jeans har precis blivit inhandlade. Tror ocksa minsann att jag har borjat kanna livet darn inne. Ibalnd kanner jag sma sma rorelser som inte kan vara annat an den lilla som vill gora sin mor paminnd om att det faktiskt finns ett litet liv i min mage. Trottheten har borjat avta och sa aven mitt illamaende, eller jag har i alla fall lart mig hantera det och kaka nagot stadigt direkt nar jag vakar. Vantar jag for lange kan det handa att man blir lite krasslig. Jag har varit pa Dr-besok denna veckan och fick da hora det lilla livets lilla hjarta sla, hela 163 slag per minut. Mitt blodtryck ar for mig ganska lagt ilket kan forklara varfor jag kanner mig yr och det svartnar for ogonen nar jag reser mig upp. Far val dricka och ata battre sa att man kanske far upp det en aning. Om 4 veckor ar det dags for RUL och vi ska fa oss en narmare titt pa livet. Kanske kanske att vi far se om det blir en tos eller pag ocksa. Spannande, spannade. Jag ar alleles for nyfiken och kan INTE vanta en sekund extra pa att fa veta. Tur att Bart ar precis likadan :)