tarzansmamma

...den har laten vacker inom mig. Gymnasiet i ett notskal. Hakan Hellstrom kom ut under denna tid da jag var 18 ar, fagelfri och ganska galen. Jag traffade manniskor som jag delade 3 helt magiska ar med och som vi festade. Vi var allt lite galna, men fy fasen sa skoj vi hade. 6 tjejer akte tillsammans till Kos och oj som det gick till. Manga harlig minnen in i dimman, allt var sa latt samtidigt som det gjorde ont, sa mycket ondare i den vilsna sjalen da man febrilt letade. Letade efter sig sjalv! Snaggade sidorna pa skallen och hade varsta tuppkammen. Man trodde pa natt satt att livet var nu, detta var hojdpunkten och det mest underbara. Carro, Emelie och jag teamade ihop oss allra mest tror jag, sag flertalet konserter med Hakan, kopte tishor och stod langst fram och sjong med i sangen till mannen som hall vart ungdomhjarta sa hart. Ahhh, den svunna tiden som nyss var har. Tank vad den har format oss, frigjort oss och gjort oss till den vi ar idag. Sen kom studenten med alla forhoppningar, loften och livet kom liksom ivagen. Hakan kommer nog alltid vara min ungdoms forsta karlek.