tarzansmamma

 
...sag det ut sa har precis 2 manader innan lillan var fardigbakad. Jag var tjock, hormonstinn, finnig som en tonaring, godistokig, foglossningsbesvarad, 20 manaders pojk-jagande 2-barns-mamma-2-be.


Trots att vi visste att det var en liten flicka som gomde sig dar inne (vadda vanta, funkar inte for mig som inte vet vad suga pa karamellen innebar. Jag vill ata upp den direkt!) sa kunde vi aldrig forsta vilken underbar liten varelse som snart skulle berika vara liv. Jag var sjukt kar i min lilla flicka redan innan jag fick hennes hala, varma kropp i min famn, sa ni kan forsta att jag trilla av pinnen nar jag val fick se denna skonhet.

Magen min var som en baskeboll, liten och kulig helt enkelt. Inte konstigt nar man tanker pa att det lag en valdigt liten tosabit dar inne.

Underbara, alskade tjockismage. Jag maste erkanna att jag alskar kanslan att vara gravid. Kanna det lilla livet sprattla och busa. Men ack sa skont det var nar det var over. Kanslan att fa tillbaka min kropp, kunna rora sig smartfritt och andas utan att bli andfadd. Men det rycker allt i livmodern att se tillbaka pa dessa harliga bilder. Tiden innan lillan, da det bara var Noah och vi. Konstigt nar man tanker pa att det faktiskt fanns en tid innan hon kom. Hon ar ju sa sjalvklar nu.
 
Mamma och jag firade vara fodelsedagar ihop forra aret precis vid den har tiden. Forsta vilken lycka att fa ha sin mamma dar precis innan jag skulle foda. Hon doulade pa lillans forlossing och jag kan arligt saga att vi blev tajtare hon och jag genom denna "forlosande" upplevelse tillsammans. Det ar fa forunnat att fa ha ett proffs vis sin sida nar man ska foda, en som sjalv fott 9 barn och dessutom ar min egen mamma. Det var faktiskt hon som fick klippa navelstrangen da Bart tyvarr inte hann dit innan lillan kom ut. Hon var ju 10 dagar tidig minsann, sa vem hade tankt att hon skulle komma ut redan da? Tur att min alskade mamma stallde upp.

Precis innan lillan kom ut, nar jag stod dar pa kna och krystade de hela 3 gangerna innan hon ploppade ut, stod hon dar min mamma och viskade peppande ord i mitt ora. Mina tarar forsade ner i strida stommar, trodde liksom jag skulle ga sonder av smartan. Men sen var allt over och tiden innan lillan kandes helt plotsligt sa langt borta.


Har inte lillan alltid funnits hos oss?