tarzansmamma

Wow alltså, sä här nära inpå dagen d då min älskade son äntligen ville titta ut kommer alla tankar kring hur det gick till tillbaka! Här är jag i v 38, otroligt trött, tung och på bristningsgränsen, bikstavligt talat. Jag var verkligen redo att få se vem som gömt sig i magen så länge.

V. 38, relativt fräsh här faktiskt. Men jag älskade verkligen att vara gravid och njöt av varje dag. Det kändes verkligen som om man lös.

Vi provade ALLA meddel på att få ut denna envisa unge. Hallonbladste, stark mat, prommisar, trappgång, färdknäppen och tom riccinolja (rekommenderar jag ingen att ta då det bara gjorde mig mer bitter). Det var först när jag släppte det till universum och slutade att försöka få ut Noah när han ändå inte var riktigt redo som saker och ting började hända.

Några dagar efter BF kom Barts mamma Jolene på besök. Hon ville vara här den första tiden med Noah. Oftast hade vi det riktigt tevligt men ibland gjorde hon mig gråhårig med sina frågor om jag hade några känningar. Heheeh

Här har mitt vatten precis gått och jag och Bart är helt uppspelta av glädje och nervsitet. Vi var båda så redo att möta vår son som vi hade väntat på så länge.

På kontroll på förlossningen med CTG bältet uppkopplat. Glad, men tårarna var inte långt borta. Skulle jag äntligen få bli Noahs mamma?

Bm på förlossningen skickade ut oss på prommis på stan för att försöka få igång värkarna rejält. Jag hade börjat få svidande mensvärk och så smått under dag 2 efter att vattnet gick kom värkarna igång. Jag blev chokad över de otroliga smärtorna, jag trodde att jag skulle kunna hantera smärtan bättre än vad jag gjorde. Jag tappade helt kontrollen och bara följde med på vad kroppen sa åt mig att göra. Jag var helt maktlös inför smärtorna. De värsta jag någonsin varit med om. Men när man väl har sin lilla prin på böstet är det inget annat som existerar. Inget annat är viktigt längre. Att man gick och var så bitter över att få vänta var helt i onödan, tiden efter Noahs ankomst finns inte längre. Svårt att förklara!

Här sitter man och sippar lite lustgas (min nya vän) och hög som ett höghus blev man emellanåt. Roligt hade vi och skrattade gott, eller de flesta skrattade åt mig i alla fall.

Värkarna kom tätt, tätt och emellanåt försökte Bart liva upp mig lite.

Kl 02:29 den 15 juni, 12 dagar efter BF, kommer äntligen min egna ängel ut. 4330 gramm tung och 53 cm lång (Jag kan meddela att han hade 37 cm i huvudomfång). Hela han var stor vilket kändes kan jag meddela, särskillt efter att ha haft de värsta av krystvärkar i 1,5 timmar.

Med darriga ben och med underliv svullet som en basketboll, tog jag en uppfriskade dusch medans Bart fick lite egentid med sin nyfödda son. Kaffet och frallorna smakade som himmelen självt. Men det var nog för att man var så utsvulten och utmattad på energi ;)

Här har vi webbisbilden också. Han har så liten och skyldig då. Inte vissta jag att han 1 år senare skulle komma springandes in i min famn och pussa och skratta med sin mamma hela dagarna. Gud vad jag är glad att vara Noahs mamma!